Fontänorgasmen, forskningen och de tre heliga vattnen — vad taoismen visste länge

Av Irene Andersson | Grundare av Pelvic Floor Awareness, utbildare i taoistisk sexuell qigong sedan över 20 år

"Det finns inte" — om en debatt som vägrade ta slut

I väst har den kvinnliga ejakulationen länge kallats en myt. På Karolinska Institutet fick den ett smeknamn som säger allt: UFO-debatten. Något man pratar om men ingen riktigt tror på.

Det fick jag höra direkt av docent Olle Johansson när jag intervjuade honom på Karolinska för drygt femton år sedan. Olle hade forskat på hur mikrovågor påverkar slemhinnor i vagina och råkade i samma veva upptäcka nervändar vid både G- och A-zonen — vilket en period på 90-talet faktiskt gjorde honom till något av en världskändis. Men när vi kom in på ämnet kvinnlig ejakulation skrattade han lite och sa att i hans korridorer kallade man det just det: UFO-debatten. Alltså något som inte finns.

Ändå är det ett fenomen som kvinnor har berättat om i tusentals år. Och som taoismen har haft ett namn på ända sedan urminnes tider.

Rwanda: när "det heliga vattnet" är en självklarhet

I januari 2020 satt jag på Fyris Bio i Uppsala och såg dokumentärfilmen Sacred Water. Vi fick följa Vestine, en radio-DJ i Rwanda, i hennes kamp att bevara och lära ut legenden om Kunyaza — den teknik och tradition som i Rwanda är populärt känd som "sprutande orgasm". Där betraktas förmågan som naturlig, viktig för samlivet och värd att bevara.

Innan filmen föreläste Jessica Påfs, forskare i sexuell hälsa, om just detta. Om hur fenomenet i väst mystifierats, glorifierats, skammats och ifrågasatts — medan det i Rwanda är en helt självklar del av sexualiteten. Jessica hade stött på Kunyaza under sitt arbete med mödravård i Rwanda. Kvinnorna där var till och med tveksamma till hormonpreparat eftersom de var rädda att det skulle påverka "det heliga vattnet" negativt.

Att sitta i den biosalongen och höra en svensk sexualforskare föreläsa öppet om sprutorgasmer kändes som ett skifte. Kanske, tänkte jag, är UFO-debatten äntligen på väg att ta slut.

En kort historia om en lång kamp för legitimitet

Kvinnokroppens anatomi och sexualitet har genom tiderna haft ett komplicerat förhållande till forskningen. Fenomenet kvinnlig ejakulation är inget undantag — och historiken är talande.

I början av 1980-talet tar forskningen äntligen fart. En fallstudie bevisar att vätskan inte är urin: den innehåller PSA och kommer från Skenes körtlar — sedermera kallad den kvinnliga prostatan — och utsöndras via urinröret. Flera studier följer, och perspektivet skiftar mot att normalisera och sprida kunskap. Kvinnors egna berättelser börjar räknas som en del av forskningsfältet.

Ett nytt feministiskt perspektiv växer fram: ejakulationen är en anatomisk förmåga vi föds med. Kvinnan kan ta kontroll över sin egen kropp. Kurser börjar dyka upp. Utforskandet tar fart.

Men sedan kommer motreaktionen.

På 2000-talet vill en del forskare se ejakulationen enbart som ett fysiologiskt fenomen — inte sexuellt. Ny teknik tillgängliggör nya analyser, och urinmarkörer hittas i sprutorgasmer. Slutsatsen som dras: det är utspädd urin. Och om det är urin, resonerar man, lider kvinnan av sexuell urininkontinens. Det leder till att sprutorgasmer förbjuds i brittisk porr — för det anses perverst med urin.

Forskningen delar sedan upp fenomenet i två: den "riktiga" kvinnliga ejakulationen från prostatan (lite mjölkigare, mer begränsad) och sprutorgasmen (mer omfattande, från blåsan/njurar). Två fenomen, två tolkningar, oändlig debatt.

Vad taoismen alltid vetat — de tre heliga vattnen

Det är här taoismen erbjuder något som forskningen ännu inte riktigt kommit fram till.

I taoistisk sexuell qigong finns begreppet de tre heliga vattnen — tre olika erotiska flöden med tre olika portar i kroppen. Jag undervisar om detta i mina kurser och har sett hur den här förståelsen hjälper kvinnor att förstå sin egen kropp på ett djupare sätt.

Det första vattnet uppstår vid stimulering av klitoris. Ejakulatet kommer från prostatan — det som forskningen kallar den "riktiga" kvinnliga ejakulationen.

Det andra vattnet uppstår vid stimulering av G-zonen. Flödet kommer via njurarna och urinblåsan och är kopplat till en process där hormonet aldosteron är inblandat. Det är detta vatten som forskningen i väst ofta avfärdar som urin — men de kvinnor som undersökt det noggrant beskriver det som klart, doftlöst och annorlunda till karaktären. Som om kroppen kan producera olika vätskor beroende på tillstånd. Precis som vi gråter av sorg men inte av glädje. Kroppen är inte enkel.

Det tredje vattnet uppstår vid stimulering av A-zonen och/eller livmodertappen. Ejakulatet kommer inifrån livmodern och kan vara tjockt och vitt.

Tre portar. Tre flöden. Tre uttryck för livsenergi — det taoismen kallar jing.

Låt inte vetenskapen begränsa vad din kropp kan

UFO-debatten kommer nog att fortsätta ett tag till. Det är okej. Forskning tar tid, och kroppen är komplex.

Men min erfarenhet av mer än 20 år i det här fältet säger mig: vi behöver inte vänta på vetenskaplig validering för att utforska och njuta av vår egen kropp. Att inte ha ett bevis är inte samma sak som att inte ha en upplevelse.

Det taoismen erbjuder är inte ett alternativ till forskning — det är ett komplement. En tusenårig erfarenhet av hur kroppen fungerar när den får utrymme, närvaro och kärlek.

Kvinnans njutning är och förblir en källa till fascination. Det är upp till var och en av oss att vända uppmärksamheten inåt — mot vår egen kropp. Inte för att bevisa något. Utan för att leva det.

Vad har du för erfarenheter eller tankar kring detta? Hör gärna av dig.

Om Irene Andersson Irene Andersson är grundare av Pelvic Floor Awareness och har i över 20 år undervisat i taoistisk sexuell qigong och bäckenbottenhälsa. Hon har utbildat hundratals kvinnor i att återknyta till sin livskraft, sin kropp och sin sexuella hälsa.

Kategorier : forskning, kvinnlig ejakulation, qigong, sexualitet, Taoism